Från hav till dricksvatten – reningen steg för steg

Tekniken bakom MAB:s watermakers är omvänd osmos (RO). Det är samma teknik som används i sjukhus, laboratorier och kommunala vattenverk världen över. RO är idag den mest tillförlitliga metoden för att producera dricksvatten ur både hav och bräckt vatten.

Vad händer i själva processen?

Förfiltrering
Vattnet passerar först genom mekaniska filter (5µm → 20µm beroende på system). Dessa tar bort sand, partiklar, alger och annat som syns med blotta ögat.
Högtryck & membran
Därefter pressas vattnet genom osmosmembranet. Membranet är extremt finmaskigt – porerna ligger på omkring 0,0001 mikrometer. Det är så litet att:
- Saltjoner stoppas.
- Bakterier och virus är tusentals gånger för stora för att ta sig igenom.
- Tungmetaller, mikroplaster, organiska ämnen och andra lösta föroreningar fångas upp.
Det som kommer igenom är i princip bara vattenmolekyler.

I praktiken tar RO-membran bort:

99,5–99,9 % salter
99,99 % bakterier och virus
99+ % tungmetaller och organiska föroreningar

De sista “procenten” är inte farliga rester som går rakt igenom. Det handlar om extremt små spårämnen och mineraljoner som förekommer i nästan allt dricksvatten – även vanligt kommunalt vatten.

RO-vatten från en watermaker är ofta renare än många flaskvatten.

Trygghet i siffror

MAB-systemens vatten ska ha:

TDS (Total Dissolved Solids) under ca 500 ppm
(där rent dricksvatten brukar ligga 50–300 ppm)
Vid havsvatten hamnar resultatet oftast på 150–350 ppm beroende på salthalt, temperatur och membran.

För att sätta detta i perspektiv:

EU:s gräns för dricksvatten: 1500 ppm
Vatten börjar smaka salt: >700 ppm
MAB:s resultat: typiskt 120–300 ppm

Det är alltså inte “2% smuts som slinker igenom”. Det är normalt dricksvatten med spårmängder mineraljoner, precis som i allt annat dricksvatten.

Varför är RO så tryggt?

Det är en fysisk barriär – inget kemiskt minskar effekten.
Membranet släpper helt enkelt inte igenom större molekyler än vatten.
Tekniken är standard inom medicinsk vård, livsmedelsproduktion och rymdindustrin.
Så länge TDS ligger rätt vet man att allt fungerar.

Filter och membran – vad behöver man göra?

Förfilter: Byts när de blivit bruna, igensatta eller luktar. I praktiken 3–4 veckor vid aktiv användning, annars varje säsong.
Membran: Håller normalt 2–5 år beroende på vattentemperatur, råvatten och hur ofta man sköljer systemet.
TDS-mätare:
Ett enkelt instrument som visar direkt hur reningen fungerar.
Är TDS normalt → är membranet friskt.